Verkligheten

Så missköter kommunerna äldreomsorgen

Hösten 2026

Rapporterna om allvarliga brister i den kommunala äldreomsorgen fortsätter.

Äldre nekas hjälp att gå på toaletten och uppmanas i stället att använda sina inkontinensskydd. Trygghetslarm kvitteras – men ingen kommer. Demenssjuka blir sittande i blöta inkontinensskydd. Personal varnar för att de inte längre hinner med den mest grundläggande omvårdnaden.

Det här är några av de fall som har uppmärksammats i medier under hösten 2026.

33 händelser

Bakom varje löfte om trygghet döljer sig en verklighet som få vill tala om. Tusentals äldre möter en äldreomsorg där personalen inte räcker till, platserna är för få och ansvaret faller mellan stolarna. Samtidigt finns verksamheter som lyckas – som levererar trygghet, värme och kvalitet. Hur kan skillnaderna vara så stora?

Svensk äldreomsorg står inför en av sina största prövningar. Befolkningen åldras snabbt, men systemet står still. I kommunal regi syns växande brister i kvalitet, kompetens och planering. Det är inte människorna som sviker – det är strukturen. Där privata alternativ får förtroende och frihet att utvecklas ökar tryggheten, nöjdheten och kontinuiteten. Omsorgskrisen handlar inte bara om resurser, utan om ansvar, ledarskap och respekt för varje människas rätt till ett värdigt liv.

Vårdare i ljusblå arbetskläder går bort längs en lång korridor på ett äldreboende
Illustration: vårdare som går genom en korridor på ett äldreboende

Sommaren 2026

Hon larmade sexton gånger. Ingen kom.

En kvinna på ett äldreboende i Tidaholm tryckte på sitt larm sexton gånger. Ingen kom. Hon föll och dog.

Det är sommaren 2026 i svensk äldreomsorg. Under maj, juni och juli har sju kommuner anmält sig själva eller granskats för allvarliga brister. I Karlstad har personal bundit fast händerna på demenssjuka. I Gällivare fick chefer veta att en vikarie uppges ha förgripit sig på äldre kvinnor och lät honom arbeta kvar. I Landskrona dog fyra personer med hemtjänst under fyra månader, och kommunens egen utredning fann att larm hade besvarats för sent.

Kommunerna ligger långt från varandra på kartan. De styrs av olika partier och har olika ekonomi. Ändå ser felen likadana ut. Det är kommunens egen verksamhet som brustit, och det är kommunen själv som har utrett vad som gick fel.

”Möts av stora mängder avföring i sängen och på NN från rygg till hälar. Täcket ligger på golvet och är täckt med avföring. Avföringen på ryggen är mycket intorkad.”

SVT Nyheter Väst

”En brukare på ett boende i Ludvika fick sår i munnen efter att ha fått sina tänder borstade med proteslim”

SVT Nyheter Dalarna

Byråkratins skugga

När skandalerna når rubrikerna förklarar kommunerna att de redan ”vidtagit åtgärder”. Men i många fall har problemen varit kända i åratal. Brister dokumenteras, diarieförs – och glöms. Hur kan ett system byggt på kontroll ändå missa det viktigaste: tryggheten för de äldre?

Svensk äldreomsorg är bland de mest reglerade i världen – men ändå återkommer samma skandaler. Kommunerna granskar sig själva, och de rapporter som skrivs förblir ofta interna. Lex Sarah-anmälningar utreds av den egna chefen, avvikelser hanteras i tysthet och statistiken blir aldrig synlig för allmänheten. IVO:s tillsyn visar år efter år brister i hygien, dokumentation och trygghet, utan att något egentligen förändras. Byråkratin som skapades för att skydda de äldre har blivit ett skydd för systemet självt.

Två vårdare i blå arbetskläder sitter vid ett bord i ett personalrum
Illustration: två vårdare i personalrummet

Ingen behöver ta konsekvenserna

Sju fall på tre månader är inte vad som hände. Det är vad som blev känt.

Den som drabbas i äldreomsorgen är oftast den som har svårast att göra sin röst hörd. Ingen av de äldre i den här sammanställningen ringde en journalist. De flesta kunde inte. Det var en dotter som undrade varför mamma inte fått besök, en undersköterska som orkade skriva en avvikelse, en lokalreporter som fick ett tips. Utan dem hade ingenting av detta stått i någon tidning.

Sedan följer samma turordning varje gång. Kommunen utreder sig själv. Kommunen anmäler sig själv till IVO. Kommunen lovar att se över sina rutiner. Där tar det slut.

Det tar slut där för att det får göra det. En privat hemtjänstutförare måste ha tillstånd från IVO för att alls få finnas, och kan förlora det. Kommunal verksamhet i egen regi behöver inget tillstånd, bara en anmälan till ett register. Det finns ingenting att återkalla. En privat utförare kan dessutom förlora avtalet med kommunen. Kommunen kan inte säga upp avtalet med sig själv. Brukarna finns kvar, för de har ingen annanstans att gå. Pengarna betalas ut, för de betalas av kommunen till kommunen. Ansvaret prövas i val vart fjärde år, i en fråga som sällan avgör en enda röst.

Fel begås överallt. De begås hos privata utförare också, och den som påstår något annat är inte ärlig. Skillnaden ligger i vad som händer dagen efter. Hos en utförare som kan förlora både tillstånd och uppdrag kostar ett misstag pengar. I kommunal egenregi kostar det en presskonferens.

Det handlar alltså inte om resurser, hur gärna kommunerna än vill att det ska göra det. Det handlar om makt. Den som utför omsorgen, beställer den, utreder sina egna misstag och sätter betyg på sitt eget arbete har ingen anledning att ändra på någonting.